Röd och vit

Darrande
vänder sig mitt hjärta bort
och till.

Beslutsamheten är ett rött sken
att lysa sig med.
Men ur den vita kölden
som mognar under bistra rymder
måste man hämta frusna skrovliga trän
till nya brasor.

Bleka som frostiga blommor
står ödslighet bakom ödslighet,
vid kanterna ligger avlagda
tvång efter tvång.
Jag har burit dem
jag har kastat dem
nu omger mig världen som en väldig isyta.

Där är det jag måste fortsätta att brinna
där är det jag måste bygga
ur blodröda ensligheter
nya jag-världar.

Till det oerhörda och dess frivilliga begränsning
till helheten och alla dess förlorade delar
till det som är att outtröttligen söka
på annat håll
ger jag mitt röda
och mitt vita.

"Natten som följer på ett uppbrott" "Innehåll" "En dam som fått sand i sina skor"