Nu vet man inte längre om landskapet andas.
Det har svept sig i sin oåtkomlighet.
Men den stillsamt lysande snön omsluter
klungor av mörka träd
som flutit samman till tystnad.

Kölden har lagt sin rena och stränga hand
över bäckens pladdrande mun
och den tiger.

Jag lever.

Och med mig lever
den lilla vägen bortöver
med sitt ensliga, sedan länge frusna slädspår
broräcket som är en stelnad bokstav
och det ingenstansledande spåret
mellan tuvor av överpudrat brunt gräs.

Denna blåskimrande förbiilande snökväll
smakar frihet
och är vemod och glädje och något osägbart
men mest renhet.

"Brev"

"Innehåll"

"Stora vita igloo"