Små gula hovar i en dikesren
och våren är en ponnyhingst
en liten häst med man och svans
en rufsig en, med arrogans
i blicken, som jagar fram i fjolårsgräs och sten
mot påsk och pingst
och sommaren, i sken.

Nu blåser det i backarna, en ton
ur någons horn, och våren är en postiljon
som lämnar brev med röda lacksigill.
Då hackar hjärtat till,
det kokar liksom, här, bak bröstets ben
och verkligheten viker, blir tunn och skör.
Jag tänker nu, nu är det slut
jag dör.
O vilande minut
när liv och död har samma dignitet.

Men tonen, livets ton, den stiger ljus och klar
som en trumpet-
fanfar.

Ett svartvitt blänk, och våren är en vipa
som utan att begripa
sin egen programmering kommit hit
i fågelstreckens flyttparad.
Glitterglansen
överallt, och vattenblänk och skratt och gråt
och ögonfransen
våt.
Nå res dig då trots pulsens arytmik
och se dig om att våren är sig lik
med spröda strån och knopparna på väg en bit
och stå du rak, stå glad
så länge du har chansen!

"Skrinet"

"Innehåll"

"Liten visa"