Tre sonetter från Skåne
tillägnade en andans man

I

Här är Arkadien, ett land för fröjder
o skåda slättens dyning våg vid våg
en hjord av kullar under molnens tåg.
Så lockande med dessa fjärran höjder!

Min herre, kom vi går tillsammans. Nära.
Jag menar: ni hos mig och jag hos er.
I någon park. På gräs. Där ingen ser.
I skogens famn. Om ni vill mig begära?

Men jag beskriver säkert ganska illa
vår färd. Man borde kanske nämna bilen,
vi tog den röda för att hålla stilen.

Ni ansåg att ni låtit er förvilla
att doften av violer invid vägen
för överdåd har gjort en präst benägen.

II

Ta selen på ! Vi far i Dalby backe.
Hur fager slätten är i Torna härad.
Nu är ni fast. Men varför så besvärad?
Jag säger att jag tycker om er nacke.

En å och gröna vångar. Moln. Och vindar.
Se fåglarna! Där blänker Vombsjöns vatten.
Ert hår är vackert. Men min hand på ratten.
Ni mumlar att jag er kring fingret lindar.

Ånej. Där är ett avstånd. Ni är prästen.
Er egen kyrka skymtar där förresten.
Men ni är man. Allt annat glömde jag.

O fagra nejd! O skönhet långt i fjärran.
Han tömmer kalken för han tillhör Herran.
En famn är sakrament av annat slag.

III

Här går vi av. En utsikt att beskåda:
Se Hardebergas krater, skärv och stenar.
Vi tittar ner. Jag undrar hur ni menar.
Nu är min hand i er, vi darrar båda.

I Hällestad en skog med doft av kåda.
Ett berg med ljung. En sång i trädens grenar.
Ni nämner vagt den lust som oss förenar
att allt som skett - om något - skett av våda.

Att blomsterna på marken har förfört er.
Hur svårt att stå emot! - Ja, jag har kört er,
om det betyder något i ert liv.

Er väg är smal. För smal för röda bilar.
Ni väljer den där inga lockrop ilar.
Å, det är synd! Ni är så attraktiv.

"Världarna" "Innehåll" "Elegi vid sköna dal"