Elegi vid sköna dal

Käre vän och käre min
blomstertider stunda.
Jag är skakad. Jag är din.
Håll mig hårt och blunda!

Eld och rosor blomma här.
Hör du näktergalen?
Du är älskad, du är kär.
Ändå flyr du dalen.

Käre vän och käre du
hjärtats fröjd och krona!
Du har gått, är borta nu
att en skuld försona.

Vilken skuld och vilken brist?
Jag kan inte se den.
Men du tillhör först och sist
huset där på heden.

Här är blänk och vattendrag
vass och några änder.
Aspen darrar. Så gör jag.
Saknar dina händer.

Gräs och buskar, sol och vind.
Vilka sorger bär du?
Jag var handen mot din kind.
Käre vän var är du?

Lever du och lever jag
eller är vi döda?
Borta är vår sommardag
och dess rosor blöda.

Käre vän och käre min
blomsterdoft i orden:
Jag är kärlek. Jag är din.
O hur skön är jorden!