Nu börjar färden.
Ett språng i rymden, djärvt och fritt
en punkt i radarskärmens mitt
som jagar solnedgången.

Vi överflyger världen.
En karta i vårt fönster
umbrafärgad och med tecken:
floder, dalar och de vita vecken
av jordens högsta berg, och deltats mönster.

Vi läser brev som skickats ut
av chefspiloten, han som väljer
höjd och bana. Det förtäljer
bollande med skilda tider och därför otydbart
om väg och mål och mening.
Dock framgår klart
en avsevärd försening.

Nu stiger vi. Det känns.
Man håller hårt i någons hand
när planet lyfter eller landar,
för övrigt är man ensam i den turbulens
som ofrånkomligt skakar oss i atmosfären.
Och svindeln. Men besvären
blir sällan övermäktiga. Piloten
ger besked att roten
till det onda är ett lågtryck som passeras nu.

Befriade från tyngd och från vårt jag och du
vi följer den parabel eller annat slag
av bana som är vår lag.
Vi flyger, lyfter, landar i ett dån
av jetmotorer. Vår fågel är ett spån
i luftens hav bland moln av iskristaller.
Mitt namn är Ariel. Men om vi faller?
Eller föll förut?

Att vara så abstrakt och fri! En annorlunda,
en som färdas, själv förändring, slut
och början. O svindeln. Blunda. Om jag är jag och du är du?
Vad vet vi nu.

Vi flyger över land och vatten.
En rörlig punkt i något instabilt system.
Och jordens städer som ett diadem
långt under oss i natten.

"Trädgården"

"Innehåll"

"En resa"